Sittningen i torsdags var en så kallad "Tjejcasa" och var således endast till för tjejer med undantag för de kalsongbeklädda, inoljade manliga servitörerna. Under kvällen var det två killar i bar överkropp som spelade en massa myslåtar och senare var det dags för besök av en manlig strippa. Han hade tydligen, har jag fått höra i efterhand, blivit vald till Danmarks bäste manlige strippa både år 2006 och 2007 - storslaget! Det var totalt kaos framför scenen och alla tjejer var som galna, det var grymt kul att se.

Ni hör väl själva att det var en enastående lyckad kväll för alla av det kvinnliga könet? Kvällen till ära fanns det cirka tre olika dresscodes för alla närvarande flickor. Vårat sällskap hade "schoolgirls" och alla var så underbart söta. Övriga teman var Sex and the City och "Ursäkta, jag kom fel!" har jag för mig.

Här nedan kommer en bild eller två för att ytterligare illustrera kvällen som helt klart var en kväll man inte glömmer i första taget!

Tr oskyldiga skolflickor: 

Hysteri under strippans framträdande:

När man var fjorton år tyckte man att allt möjligt var pinsamt i allmänhet och föräldrarna i synnerhet. Nu för tiden har jag sedan länge kommit över det där med att tycka att saker är pinsamma och rädslan för att göra bort mig, dock med vissa undantag. Idag, gott folk, måste jag dock säga att jag råkade ut för ett av de där sällsynta undantagen!

Jag satt på övervåningen i Juridicums bibliotek, och där sitter väl närapå ett femtiotal knäpptysta studenter och studerar flitigt. Det är ungefär så tyst att man kan höra andetagen från killen tre bord bort för att vara exakt.

Där satt vi, mitt bland alla främlingar och studerade för oss själva. Vid det specifikt pinsamma tillfället hade jag hörlurarna till min rosa iPod nano på mig med Coldplays "Fix You" på hög volym ringandes i öronen. Plötsligt ser jag till höger hur Madde viker sig dubbel av skratt, tittar skyndsamt till vänster - samma symptom har även drabbat Anna! Åh herre gud, jag inser att det är jag som är föremålet för deras ohejdade skrattanfall. Fan. Vad har jag nu gjort?

Jag tar långsamt av mig hörlurarna och frågar med en teaterviskning Madde vad som är så roligt. Hon väser skrattande fram att jag sjungit med högt till musiken i min iPod, musiken som bara jag och ingen annan kan höra. Vilken nedrans dödssynd. Jag kan inte leva längre. Alla har hört mig, fan fan fan.

Frågan är om jag vågar gå till skolan imorgon? ;) Bikten är över för stunden, nu ska jag försöka packa lite. Sällan att jag kommer att våga lyssna på musik på planet imorgon.. eller på flygbussen.. eller någonsin igen. Damn.