Tja, man kan få smärre raseriutbrott för mindre måste jag säga.

Godnatt Sverige. Den lägsta temperaturnoteringen på hemvägen var minus trettitvå grader celsius. Jag frös inte faktiskt.

Då har man stämplat ut för sista gången. "Skall du klocka ut?" Ja, tänk för att det ska jag. Och det dröjer minsann innan du får se mig igen, kära kassaapparat. Jag har lagt undan mina slitna Reebok som en gång i tiden varit vita i en undanskymd låda i vårt ack så anskrämliga omklädningsrum. Jag har lovat Anna att skicka ett vykort (jaha, från vart då liksom?) och jag har sagt åt en del kära kollegor att ha det så bra.Nu är jag fri som en fågel. Som en örn kanske. Men oj vad det känns annorlunda jämfört med vad jag hade förväntat mig. Jag har i två år fått ångest typ varannan gång jag varit tvungen att jobba, och tänkt att jag ska sluta och yada yada. Nu när jag har gjort det, vad känner jag då? Tomhet. Tomhet! Som att alla andra kommer att glömma bort mig, och att jag inte har några kollegor länge. Det känns faktiskt ungefär som att jag har gått och köpt en bok på en fin bokhandel som jag tror ska vara spännande, och så öppnar jag boken och så är alla blad tomma. Mitt liv är en bok fylld av oskrivna blad, och nu återstår frågan - vad ska jag skriva på dem?